Jag har kämpat hela dagen.
Det har känts som att jag simmat mot strömmen.
Har försökt fokusera, få klarhet, ta tag i saker. Hela tiden kommit av mig.
Fått ångest för att det finns så många potentiella projekt att sätta igång med. Så många möjliga uppgifter att göra. Men har inte kunnat bestämma mig.
Tagit upp något. Lagt ner det igen.
Blivit frustrerad. Blivit arg. Känt att gråten är nära.
Mediterat för att hitta lugn och fokus.
Satt igång igen. Kommit av mig.
Jordat mig med kristaller. Satt mig i gräset. Bett mina guider om vägledning.
Tagit itu med vardagssysslor. Funnit en liten känsla av mindfulness i att bara göra det jag gör. Inte tänka.
Tänker att jag nog tagit i för hårt i helgen.
Var på tjejmiddag i fredags. Jobbade lördag. Hälsade på farmor. Gick på tivoli med min man och min son. Höga ljud. Många intryck.
Söndag tivoli igen med min son, mina föräldrar, syster och systerdotter.
Grillade, lekte och hade roligt hela söndagen. Höga ljud. Många intryck.
Mådde så otroligt bra av solen och värmen. Kände stolthet för att jag kunde vara mindful och bara ha roligt. Inte ”jobba” i huvudet samtidigt.
En normal helg för många men för mig slog det på idag som en "emotionell baksmälla".
Spår av utbrändheten som aldrig riktigt försvinner.
Tänker att jag kanske tränas på att släppa kontrollen. Inte tvinga fram det Jag vill ska hända idag.
Minns plötsligt vad jag lovat och bett mina guider om.
”Jag litar på den guidning som kommer, och lutar mig mot universums visdom; att allt sker i den ordning och tid som det är menat. Om jag hamnar ur synkning med mitt högre jag eller inte lyssnar på min vägledning så snälla besvära mig. Besvära mig så mycket att jag förstår att jag går åt fel håll”.
Gick upp för mig att jag är riktigt besvärad.
Kunde inte göra annat än att skratta åt mig själv.
Tackar mina guider för att de besvärade mig tills jag lyssnade.
Det har varit en rolig helg. Rolig och härlig. Men likväl tagit mycket energi.
Jag säger hela tiden till andra att det krävs extra mycket återhämtning när man haft extra roligt. Jag är inget undantag.
Påminner mig själv att jag inte ”gör ingenting”. Jag återhämtar mig.
Känner ändå lite skuldkänslor att jag sitter här.
Påminner mig att det inte bara är jag som påverkas om jag är helt ”tömd”. Alla runtomkring mig påverkas om jag inte något att ge.
Sätter fötterna i gräset och vänder ansiktet mot solen. Fågelsång. Krokusen som blommar i rabatten (som verkligen behöver rensas). Men jag njuter och lapar i mig solskenet.
Jag ska orka en livstid. Inte bara en säsong.
Comments